Frågan i titeln kommer ofta upp. Många har lärt sig i skolan att man absolut inte får börja en mening med vare sig ”och” eller ”men” och har därför en tendens att betrakta sådana meningar som grammatiskt felaktiga. Det stämmer dock inte – det är fullt tillåtet att börja en mening med både ”och” och ”men”.

Och det är inte bara vi som påstår det. Språkrådet (tidigare Svenska Språknämnden), som är Sveriges officiella organ för språkvård, har tagit upp frågan och konstaterat att denna meningsinledning är fullt acceptabel. Villkoret är att meningen är ett tillägg till information som redan uttryckts.

Varifrån kommer då uppfattningen om att det är fel?

Stil kontra grammatik

Målet med all kommunikation är förståelse och det grundläggande verktyget för att vi ska förstå varandra är grammatiken. Grammatiken utgörs av regler för hur man bildar ord och använder dem på ett korrekt sätt. Om någon säger ”jag hade göra ingenting” har du svårt att förstå vad personen avser. Om denne säger ”jag hade ingenting att göra” blir det genast tydligare.

Att inleda en mening med ”och” försvårar inte förståelse. Anmärkningar på och-meningar har snarare med stil att göra. Stil avser skriftlig framställning; att skapa en text som inte bara är förståelig utan som också utgör en bra läsupplevelse. Vad som är en bra läsupplevelse är i många fall subjektivt men det finns några grundläggande regler som vi alla lär oss i skolan och som alltid är tillämpliga:

1. Variera långa och korta meningar för att få bättre flyt
2. Inled inte varje mening med samma ord

Det är punkt nummer två som mest troligt gett upphov till tron att ”och” och ”men” är grammatiskt felaktiga sätt att inleda en mening på. I avsikt att förenkla för sina elever skapar många grundskolelärare strikta regler inte bara när det gäller grammatik utan också när det gäller stil. Det är lättare för elever, särskilt yngre sådana, att förstå handfasta regler som ”börja aldrig en mening med ‘och’” än att förstå mer komplicerade stilistiska råd som ”du kan börja en mening med ‘och’ men bara om den nya informationen är ett tillägg till information som uppgetts i föregående mening och om det inte används för mycket”.

När stil trumfar grammatik

Ett alltför intensivt användande av och-meningar resulterar lätt i en pratig text som ger ett slarvigt intryck. Anledningen till att ”och” samt ”men” ofta förbjuds som inledande ord av grundskolelärare är att dessa konstruktioner är relativt vanligt förekommande i talspråk och syftet är att lära eleverna korrekt skriftspråk. För att inte riskera att skriftspråket blir exakt som talspråket, och kanske för att slippa tvingas läsa massvis av tjatiga “och”-inledande meningar, är det många lärare som sätter ned foten gällande den här typen av meningsinledningar.

När kan man inleda en mening med och?

Meningar som inleds med “och” har dock sin plats även i skriftspråket. Både “och” och “men” fungerar som sammanbindande ord och kan ofta bidra till ett bättre flyt i texten. Står ”och” eller ”men” först i en mening framhävs också denna funktion på ett starkare sätt. För att verkligen understryka ett tillägg till föregående information blir ett meningsinledande ”och” ett bra verktyg. Samma gäller ett inledande ”men” – ordet blir en lite starkare markör för ett motsatsförhållande om det får stå först i meningen.

Att inleda en mening med ”och” eller ”men” är helt enkelt ett stilistiskt val, ofta ett bra sådant. August Strindberg var till exempel en flitig användare av och-meningar och hans ställning som en av svenska språkets främsta stilister får ses som ohotad.